Damir Tuzovic
En av hundra...
Det är någonting särskilt med att minnas ett ansikte. Jag minns en händelse kort efter min mammas död. Ångesten var svår att hantera, jag började teckna. Det var kväll, jag arbetade snabbt, i blyerts. Efter en stund hände någonting, en blick framträdde. Känslan av att ha frammanat henne var oerhörd.
Jag satt länge med bilden den natten.
När Damir Tuzovic visade mig En av hundra… för första gången fick jag en känsla av att han öppnat Pandoras ask. Ett flöde av mörka minnen slog fram från bilderna. Det var människor som försvunnit som Damir framkallat med sina kolteckningar. Han hade tecknat direkt på suddgummin. Jag föreslog att han skulle bygga en ask till de ömtåliga originalen. Det såg ut som stenar man gärna samlar på som barn. En sten man håller varsamt i fickan. En sten som får en att minnas. Damir Tuzovic lämnade Podgorica under Natobombningarna 1999. Dess för innan hade han sett ett sargat Sarajevo, sett allt det onämnbara och samlat berättelserna om allt det som hänt, om alla de som försvann.
– Jag hade en vän som såg sin far sista gången på gatan innan soldaterna separerade dem. Pappan sade till honom att resa med mamman. Det var sista gången de sågs.
När jag hör dessa ord framträder ett ansikte för mig. I fantasin ser jag faderns ansikte. Jag ser hans blick. Hans minne blir levande för mig. På samma sätt tycks Damir Tuzovics verk fungera. Det låser bilden av den mångfald av känslor som finns kvar när någonting fruktansvärt händer. Men verket stannar inte vid kriget i det forna Jugoslavien. En av hundra… aktualiserar alla de katastrofer som äger rum varje dag, i krig eller mitt ibland oss, i mitt eller ditt liv.
Joanna Sandell Artikel ur Mitti september 2007 [pdf]

|